Unga tjejers ohälsa är ett stort beklagligt problem. Jag som ung tjej vet mycket väl hur det kan vara att må dåligt, vara osedd och inte få hjälp. Många andra tjejer med mig vet det också.
Denna viktiga frågas diskuteras och åtgärdas på måna olika plan i samhället och det är väl få politiska satsningar som jag faktiskt helhjärtat stödjer.
Det är dock inte bara unga tjejer som mår dåligt. Unga killar gör det också.
En otroligt allvarlig baksida av den snedvridna jämställdhetsdebatten är att det manliga perspektivet blir lidande. Män förbises i väldigt många avseenden för att det helt enkelt inte är okej att ta deras parti. Det är kvinnor som ska hjälpas upp. Det är kvinnor som slår ur underläge. Det är på kvinnorna vi ska satsa.
Vad händer då med killarna? I ett samhälle präglat av feminism har kvinnor den tydliga offerrollen, och den allvarligaste konsekvensen för kvinnorna av det är att ständigt bli utmålad som offer. Att göras mindre än vad man i själva verket är. Att bli utmålad som svag. Att tillskrivas offeregenskaper man inte har. Detta är en problembild många tjejer och kvinnor känner igen sig i.
Men vad är den allvarligaste konsekvensen för killarna? Att bli utmålade som ständiga förövare? Att bli tillskriven egenskaper som våldsam, aggressiv, dominant eller härskande? Nej. Det är visserligen stora problem, och väldigt orättvisa sådana. Det finns dock andra saker som är betydligt allvarligare. Som leder till konsekvenser som helt enkelt inte får finnas. Konsekvenser som avgör mellan liv och död.
Det punktsatsas för att hjälpa unga tjejer och rädda dem ur sin ohälsa. Det bereds kuratorer, vårdhem, öppenvård, tjejcoacher, nogrannt statistikunderlag, det uppmärksammas i media, det poängteras i skolan, etc etc. Men när pratar vi någonsin om killars psykiska ohälsa? Om killars känsla av utanförskap, psykisk matthet, stress, ångest eller komplex? Det är inte så att det inte existerar. För det gör det. Och det är förbannat fel att det aldrig uppmärksammas.
Ska vi prata om destruktiva könsnormer så låt oss prata om detta en stund. Det är inte så att jag inte tror på könsnormer. Givetvis finns de där. En könsnorm är att tjejer är svaga. Det gör också att det är helt naturligt för tjejer att uttrycka detta. En annan könsnorm är att killar är starka. Det gör det väldigt onaturligt för killar att säga något annat.
Vilken av dessa könsnormer är mer destruktiv? Vilken av dessa könsnormer förstör absolut flest liv?
Är inte svaret tillräckligt värderingsmässigt självklart och är frågeställningen fel, begrunda nedanstånede siffror.
Titta på siffrorna, fundera.
Unga tjejers självmordsförsök är säkert otroligt många fler än killarnas. Går det då ändå att med det argumentet fortsätta säga att tjejer mår sämst? Kanske, kanske inte. Jag köper det dock inte. Jag köper inte att bara för att tjejer kryssar i enkätfrågor och svarar att de mår dåligt, att tjejers problem är mer synliga och uppmärkssammade, så mår tjejer alltså sämre. Många unga tjejer mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det är inte okej. Men många unga killar mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det finns knappt någon hjälp. För killar får inte må dåligt. Killar ska vara starka.
Vill man prata med mig om allvarliga destruktiva könsnormer, så prata med mig om att i snitt fyra gånger så många fler unga killar än tejer tar livet av sig varje år.
De dör. För att de inte får hjälp. Prata med mig om att 3 av 4 unga killar hade kanske kunnat få leva, om hjälpen fanns. 3 av 4 killar dör i onödan. De hade kunnat få leva.
Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen. Det är i linje med att tjejerna är förtryckta. Gud förbjude då att någon skulle vilja prata om att killar också kan vara svaga, men att de inte får. Det passar inte in i könsmaktsordningsanalysen. Och fyra gånger fler unga killar dör varje år på grund av det. Och när vi pratar om människors liv så är teorierna och argumentet meningslösa och banala. De dör, och det är oaccetapbelt, iallafall i min värld.
Jag tror på jämställdhet och jämlikhet. Jag önskar att alla ungdomar därute som behöver hjälp att överleva dagen får det. Av hela mitt hjärta. Alltså kan jag aldrig acceptera statistiken som den ser ut. Jag kan acceptera och tycka att det är bra att tjejer får hjälp. Men jag kommer aldrig acceptera att killar då inte får det. För alla är vi lika mycket värda. Alla har vi rätten till värdighet, respekt, och vårt liv. Inte bara tjejerna.
Jag kämpar inte bara för de unga tjejerna som mår dåligt, jag kämpar också för tre av fyra killar som dör varje år i onödan. De som hade kunnat få leva. De som i framtiden också borde få chansen till hjälp.
/B
