tisdag, mars 15, 2011

Antifeministen - snart som e-tidning

Hej trogna läsare,

som ni märkt är bloggen dåligt uppdaterad. Jag har därför bestämt mig för att börja ge ut en e-tidning istället. Under våren kommer det finnas möjlighet att bli prenumerant. Tidningen kommer prel att komma ut 4 ggr/år.

Vill du anmäla ditt intresse redan nu kan du göra det till beatrice.fredriksson@moderat.se!

/Beatrice

söndag, november 14, 2010

Kvinnor tar makt - utan jämställdhetspolitik



"[...] en stark, långvarig och global megatrend som pekar mot en oväntad framtid som många inte vill se. Den riskerar nämligen att försvaga den politiska viljan att genom lagstiftning och upplysning verka för det som ännu kallas jämställdhet.


I klartext betyder det att alla som jobbar med jämställdhet vill att vi ska tro att kvinnor saknar makt och kommer att sakna makt under lång tid. Annars behövs ju inte genus- och jämställdhetsbranschen. Därför sprider den myter om kvinnors maktlöshet."





tisdag, september 07, 2010

Plankat av Aftonbladet

Tack alla läsare som kommer tillbaka trots att vi uppdaterar så sällan!

Som ni ser här nedan har jag skrivit ett långt inlägg om psyskisk ohälsa och självmordsfrekvensen bland unga killar. Inlägget hittar ni här.

Dagen efter jag publicerat inlägget dyker en nästintill identisk krönika upp i Aftonbladet. Läs mitt inlägg och sedan krönikan, och dra era egna slutsatser, men jag själv var övertygad om att min text blivit plagierad. Krönikan finns här.

Bla skriver skribenten: "Det är helt i linje med vem han förväntas vara. En man i vardande. Rakryggad och stark. Klart som fan att han mår bra.

För en ung tjej är det däremot tämligen fritt från skam att erkänna att hon mår dåligt. Det är faktiskt helt normalt. Kolla bara på statistiken."

"(De unga männen) står för 75 procent av självmordsstatistiken.
[...]
Detta betyder inte att unga tjejer mår bättre än de gjorde i början av den här texten. Bara att det kanske är dags att sluta tävla i vem det är mest synd om.
Nu ställs samma fråga till både tjejer och killar, helt utan hänsyn till de rådande könsrollerna: hur mår du, lilla vän?
Tjejerna svarar som de känner, killarna som de borde känna. Det säger egentligen ingenting annat än att frågan är felaktigt ställd. "

Jag fick otroligt syrliga och otrevliga svar från både skribenten och hennes chef när jag påpekade det hela för dem. Det hade varit lätt för skribenten att be om ursäkt om att hennes text blev alltför likt min, som hon tagit inspiration ifrån. Eller dylikt. Istället fick jag tangerande till arroganta mail till svar.

Jag hade tyvärr varken ork eller tid att driva det hela vidare. Det är otroligt sorgligt när stora tidningar utan så mycket att förlora hejdlöst stjäl känslofylld text från privatpersoner som inte har så mycket att säga till om.

Men logiken är enkel för de som läser. Det är alltför osannolikt att våra texter skulle komma efter varandra och vara så otroligt lika varandra och ta upp exakt samma ämne. Och jag publicerade min text före henne.

/En besviken Beatrice


torsdag, maj 13, 2010

Twittrar med Gudrun

Gudrun Schyman skjuter sig själv i benet väldigt ofta. I dagarna har vi debatterar lite på Twitter, angående att hon tyckte att en artikel med titeln "Beskydda kvinnorna" skulle ha haft titeln "Bestraffa männen". Jag kritiserade detta och fick till svar att det är fy skam att män döms för lindrigt i det patriarkala rättsväsendet. Jag uppmärksammade henne då på faktumet att kvinnor döms lindrigare än män, också. Hon höll med. Slutsatsen var alltså att både kvinnor och män döms för lindrigt pga sina respektive kön.

Vilken grupp menar Gudrun då är diskriminerad eller förfördelad? Det är troligtvis något helt annat kring bestraffning man bör diskutera i så fall. Att straffskalorna används för lamt, att de är för höga, eller något annat.

Varför kan inte bara Gudrun skriva det hon egentligen menar? Att det är OK när kvinnor kommer undan lindrigt men inte när män gör det? Hon högg sig själv i benet istället.


Kolla in diskussionen på Twitter!

http://twitter.com/beafre



/Beatrice

torsdag, december 17, 2009

En kamp för liv

Unga tjejers ohälsa är ett stort beklagligt problem. Jag som ung tjej vet mycket väl hur det kan vara att må dåligt, vara osedd och inte få hjälp. Många andra tjejer med mig vet det också.

Denna viktiga frågas diskuteras och åtgärdas på måna olika plan i samhället och det är väl få politiska satsningar som jag faktiskt helhjärtat stödjer.

Det är dock inte bara unga tjejer som mår dåligt. Unga killar gör det också.

En otroligt allvarlig baksida av den snedvridna jämställdhetsdebatten är att det manliga perspektivet blir lidande. Män förbises i väldigt många avseenden för att det helt enkelt inte är okej att ta deras parti. Det är kvinnor som ska hjälpas upp. Det är kvinnor som slår ur underläge. Det är på kvinnorna vi ska satsa.

Vad händer då med killarna? I ett samhälle präglat av feminism har kvinnor den tydliga offerrollen, och den allvarligaste konsekvensen för kvinnorna av det är att ständigt bli utmålad som offer. Att göras mindre än vad man i själva verket är. Att bli utmålad som svag. Att tillskrivas offeregenskaper man inte har. Detta är en problembild många tjejer och kvinnor känner igen sig i.

Men vad är den allvarligaste konsekvensen för killarna? Att bli utmålade som ständiga förövare? Att bli tillskriven egenskaper som våldsam, aggressiv, dominant eller härskande? Nej. Det är visserligen stora problem, och väldigt orättvisa sådana. Det finns dock andra saker som är betydligt allvarligare. Som leder till konsekvenser som helt enkelt inte får finnas. Konsekvenser som avgör mellan liv och död.

Det punktsatsas för att hjälpa unga tjejer och rädda dem ur sin ohälsa. Det bereds kuratorer, vårdhem, öppenvård, tjejcoacher, nogrannt statistikunderlag, det uppmärksammas i media, det poängteras i skolan, etc etc. Men när pratar vi någonsin om killars psykiska ohälsa? Om killars känsla av utanförskap, psykisk matthet, stress, ångest eller komplex? Det är inte så att det inte existerar. För det gör det. Och det är förbannat fel att det aldrig uppmärksammas.

Ska vi prata om destruktiva könsnormer så låt oss prata om detta en stund. Det är inte så att jag inte tror på könsnormer. Givetvis finns de där. En könsnorm är att tjejer är svaga. Det gör också att det är helt naturligt för tjejer att uttrycka detta. En annan könsnorm är att killar är starka. Det gör det väldigt onaturligt för killar att säga något annat.

Vilken av dessa könsnormer är mer destruktiv? Vilken av dessa könsnormer förstör absolut flest liv?

Är inte svaret tillräckligt värderingsmässigt självklart och är frågeställningen fel, begrunda nedanstånede siffror.



Titta på siffrorna, fundera.

Unga tjejers självmordsförsök är säkert otroligt många fler än killarnas. Går det då ändå att med det argumentet fortsätta säga att tjejer mår sämst? Kanske, kanske inte. Jag köper det dock inte. Jag köper inte att bara för att tjejer kryssar i enkätfrågor och svarar att de mår dåligt, att tjejers problem är mer synliga och uppmärkssammade, så mår tjejer alltså sämre. Många unga tjejer mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det är inte okej. Men många unga killar mår väldigt dåligt och far väldigt illa, och det finns knappt någon hjälp. För killar får inte må dåligt. Killar ska vara starka.

Vill man prata med mig om allvarliga destruktiva könsnormer, så prata med mig om att i snitt fyra gånger så många fler unga killar än tejer tar livet av sig varje år.

De dör. För att de inte får hjälp. Prata med mig om att 3 av 4 unga killar hade kanske kunnat få leva, om hjälpen fanns. 3 av 4 killar dör i onödan. De hade kunnat få leva.

Men samhället tillåter inte dessa killar att be om hjälp. Samhället tillåter inte dessa killar att faktiskt våga kryssa i den där rutan i enkätfrågan. För killar ska inte må dåligt. Samhället har bestämt att det är tjejerna som mår dåligt, för det är mer i linje med den feministiska analysen. Det är i linje med att tjejerna är förtryckta. Gud förbjude då att någon skulle vilja prata om att killar också kan vara svaga, men att de inte får. Det passar inte in i könsmaktsordningsanalysen. Och fyra gånger fler unga killar dör varje år på grund av det. Och när vi pratar om människors liv så är teorierna och argumentet meningslösa och banala. De dör, och det är oaccetapbelt, iallafall i min värld.

Jag tror på jämställdhet och jämlikhet. Jag önskar att alla ungdomar därute som behöver hjälp att överleva dagen får det. Av hela mitt hjärta. Alltså kan jag aldrig acceptera statistiken som den ser ut. Jag kan acceptera och tycka att det är bra att tjejer får hjälp. Men jag kommer aldrig acceptera att killar då inte får det. För alla är vi lika mycket värda. Alla har vi rätten till värdighet, respekt, och vårt liv. Inte bara tjejerna.

Jag kämpar inte bara för de unga tjejerna som mår dåligt, jag kämpar också för tre av fyra killar som dör varje år i onödan. De som hade kunnat få leva. De som i framtiden också borde få chansen till hjälp.




/B

fredag, september 18, 2009

Anna Anka

Det har diskuterats mycket om Anna Anka i media i dagarna. Skälet är hennes uttalanden om kvinnans roll gentemot mannen, och hennes konservativa och förlegade syn på detsamma.

Det sägs att Anna Anka är en dålig förebild för kvinnor. Det frågas i enkätfrågor om folk tycker att Anka är en dålig förebild för kvinnor.

Min fundering är - väljer vi inte alla våra egna förebilder?


När det i media talas friskt om kvinnors förebilder får jag en obehaglig känsla av att jag tillskrivs egenskaper som jag inte har. För det första att jag är i så desperat behov av en förebild - som dessutom måste vara kvinna tydligen - att alla kvinnor som syns i media automatiskt är min förebild. För det andra inordnas jag tydligen automatiskt i kollektivet 'kvinnor'.

Anna Anka är inte och kommer aldrig att vara min förebild. Fast vi delar kön. Jag väljer mina egna förebilder, vilka människor jag beundrar och vilkas status eller kvaliteter jag eftersträvar. I min sinnesvärld är inte 'kvinnor' så enkla och lättmanipulerade att inte rimligtvis andra kvinnor gör som jag. Dessutom ska ingen säga åt mig ifall en hemmafru får vara min förebild eller inte.

Mediarapporteringen kring Anna Anka avslöjar två saker. För det första det som vi i bloggen alltid har vänt oss emot - att som kvinna är man del i ett kollektiv oavsett om man vill det eller inte - och det är just det som är jämställdhetsproblematiken. Lika litet som jag vill bli inordnad i ett kollektiv för sexuell läggning, längd, etnicitet, hårfärg etc. vill jag bli inordnad i ett könskollektiv och tillskrivas egenskaper och förebilder jag inte har. För det andra är det tydligen inte upp till kvinnor själva att välja sina förebilder. Det i sin tur signalerar till mig att i medias ögon är jag för svag för att motsätta mig att beundra någon bara för att hon är på TV. Det signalerar även att det inte är okej att ha en hemmafru som förebild.

Mina förebilder väljer jag i fortsättningen helst själv. De kommer jag välja utifrån mina egna värderingar och mål. Det är min önskan om samhället att jag tillåts göra det.

fredag, september 04, 2009

AI kritiserar statligt finansierad porr

Igår kunde man läsa om Beatrice Fredrikssons ståndpunkt angående feministisk porr och dess statliga finansiering i Metro:

http://www.metro.se/2009/09/02/79548/statliga-medel-bakom-hardporr-pa-film/

Idag finns en artikel av Beatrice Fredriksson på samma ämne att läsa i The Local.

http://www.thelocal.se/21870/20090903/


Bloggen tog upp ämnet när det först uppdagades att filmsatsningen skulle få statligt stöd. Det inlägget hittar ni här:

http://antifeministen.blogspot.com/2008/05/feministisk-porr-fr-statligt-std.html